VD-DUELLEN EPISOD 4, 28 maj, 2020

Drivkrafterna bakom

urbaniseringen

och dess effekter på miljö och människor med utgångspunkt från

mål 3 och mål 11 i Agenda 2030

Urbaniseringen kallas världens största utmaning. År 2050 uppskattas     70 % av världens befolkning bo i urbana områden. Den globala och omfattande rörelsen inåt städerna behöver bemötas hållbart - ekologiskt, ekonomiskt och socialt.

I den fjärde episoden av VD-DUELLEN möter vi Bengt Skarstam, doktor i fysik, rådgivare och coach samt VD för Reshape Sweden i en dialog med arkitekten Stina Torén som snart tillträder en tjänst som tillförordnad VD i ett norrländskt bolag. Vi har bett dem diskutera urbaniseringen i Sverige med utgångspunkt från mål 3 och 11 i Agenda 2030:

God hälsa och välbefinnande utgör mål 3 i Agenda 2030. Då ska vi leva hälsosamma liv och känna välbefinnande, oavsett ålder. Epidemier som HIV-AIDS, malaria och andra tropiska sjukdomar ska bekämpas. Frågan är högaktuell - nu råder covid – 19, berätta om era tankar kring denna globala kris! Vi har tio år på oss!

BENGT: Global kris är ju en konsekvens av vårt globala upptagningsområde (försörjningskedjor [supply chain]) så lokala kriser blir, informationsmässigt, globalt spridda tillställningar genom vår globala rörlighet. Vi, i de ”utvecklade” länderna bedriver ju rovdrift på utvecklingsländernas naturtillgångar samtidigt som vi är slavhandlare dvs vi uppmuntrar ”brain drain” från dessa länder; vi tömmer länderna på kompetens. Samtidigt som vi kritiserar dem för att de inte skyndar på sin så kallade utveckling; definierade av oss utifrån västliga värderingar. Epidemier kan vi inte skydda oss mot eftersom de är hur planeten Jorden uttrycker sina evolutionära krafter, vilka inte har någon riktning utan styrs av anpassningar och obalanser. Obalanserna är vi människor, naturligtvis, med att skapa eftersom vi är en del i den planetariska existensen.

Vi måste tacka Covid-19 för att detta kom och blev en fantastisk undervisare av vad vår närvaro på planeten kräver av oss och vad planeten formar för oss. Speciellt får CO2 problematiken en ny referensram i vad som sker och att naturliga såväl som mänskliga bidrag inte kan försummas. Min slutsats är att Covid-19 inte är en kris utan ett fenomen som kommer att återkomma (digerdöden, spanska sjukan, CO2 och andra systemkollapser etc.) i olika skepnader som vi får ta del i och lära oss att vi kan inte styra den evolutionära kraften ty vi själva inkarnerar den!

STINA: Rådande kris är en nödvändig väckarklocka och tillfälle till omställning och nytänkande inom en mängd områden. Vi bör göra det bästa av situationen och även om kreativa lösningar ofta föds ur tillstånd av nöd, har de bättre förutsättningar att utvecklas i fria, öppna samhällen. En av de allvarliga utmaningar som blivit aktuella är just förmågan att upprätthålla och i vissa fall stärka den personliga friheten och integriteten, då flera stater nu vill öka kontrollen över sina medborgare.

Om tio år ska vi även ha uppnått inkluderande, säkra och hållbara städer i enlighet med mål 11. Vad krävs för att vi ska kunna säkerställa detta?

BENGT: Säkra och hållbara städer, i detta perspektiv, är utopier. Staden är till sin karaktär ett temporärt tillstånd som alltid är utsatt för evolutionärt tryck och måste därför konstant, byta skepnad vilket står i bjärt kontrast till vårt omogna synsätt om staden som ett konstant tillstånd (hållbart och säkert = en oxymoron)?

En oxymoron är ett ord eller begrepp som är sammansatt av två element som står i motsatsförhållande till varandra eller är skenbart oförenliga ("jätteliten", "talande tystnad", "skitgod") (hälsar redaktionen).

STINA: Det krävs fortsatt höga ambitioner och modiga val av våra företrädare, men också av oss som medborgare. Förändring är ett ömsesidigt arbete, där allas våra val påverkar utfallet. För detta behöver vi en öppen, lyhörd debatt och tillgång till relevant kunskap. Om hårda fakta liksom allas rätt och skyldighet gentemot det gemensamma och varandra. Vi bör värna om och ta vara på både grundförutsättningarna för vår existens, vår planet, och det fria ordet. Den som har möjlighet att göra sin röst hörd måste tala för den som fråntagits rätten att uttrycka sig.

Enligt Agenda 2030 11.1 så ska vi säkra lika tillgång till god, säker och ekonomiskt hållbara boenden och basala tjänster. Att uppgradera slumområden är en stor fråga. Hur ser situationen ut i Sverige? Är rätten till boende en mänsklig rättighet?

BENGT: Alla rättigheter uppstår som konsekvens av skyldigheter (rights are burning on the fire of Responsibility). Slumområden är en konsekvens av urbaniseringen och kan INTE byggas bort utan kommer alltid att finnas  med som en del i stadens struktur och uttolkad i den tidsanda som råder för tillfället (socialt, intellektuellt, fysiskt och politiskt).  I Sverige ser det ut som i övriga världen fast i relativa termer. Vi skapar fler och fler framtida slumområden i våra städer, en titt på Västra hamnen och Hyllie i Malmö tydliggör detta. Härmed har jag också svarat på frågan om rätten till boende är en mänsklig rättighet.

STINA: Möjligheten till bra boende har urholkats då utbudet i allt mindre grad motsvarar efterfrågan och behov. I Sverige gör höga kostnader för insatser och hyra att unga har svårt att flytta hemifrån. Äldre stannar kvar i onödigt stora bostäder då det ekonomiskt inte lönar sig att flytta till mindre. Marknaden tappar rörlighet och låser fast människor i situationer som gagnar varken dem eller samhällsutvecklingen. Den uppgradering av boendestandard som gjordes i och med miljonprogrammet har i många fall lidit av bristfällig förvaltning, liksom stora delar av allmännyttan på senare år har sålts ut. Tillsammans med bland annat allt större inflytande från kortsiktigt vinstdrivande intressenter har detta bidragit till den bitvisa kvalitetssänkning och ohållbara prisökning på det boende marknaden erbjuder idag.

11.6 År 2030 ska vi ha minskat ogynnsam miljömässig påverkan från städer med särskilt fokus på luftkvalitet samt kommunal och annan styrning. Berätta om era iakttagelser i frågan!

BENGT: Kommunal och avsaknad av annan styrning än pengar, är ju roten till det onda när det gäller stora städer (se slogan :”hjälp oss att göra Malmö till en stad med 500.000 invånare” sett i en anställningsannons från Malmö stad). Den stora staden är ju per definition ett onaturligt fenomen, ett temporärt tillstånd som över tidens framfart fragmenteras och sammanfogas till ett nytt tillstånd. Vi låter oss förblindas av ordet hållbart som är dagens modeord utan en hållbar definition!

STINA: Utöver luftkvalitet bör man i större utsträckning studera och ta hänsyn till effekterna av ljud, vibrationer och strålning, för att nämna några. Jag är övertygad om att dessa faktorer har stor påverkan på oss människor och vår hälsa. Precis som våra hjärnor inte är skapta för gränslöst bruk av smarta telefoner är vi inte gjorda för miljöer med kraftig påverkan från exempelvis byggnadsarbeten, industri, trafik och annan infrastruktur. Samtidigt behöver vi bejaka och satsa på utveckling av olika tekniska system. Kan man skapa genuint människo- och planetvänliga miljöer som samtidigt är högteknologiska, i linje med den allt snabbare och mer avancerade utvecklingen? Jag hoppas det.

11.a Stötta positiva ekonomiska, sociala och miljömässiga kopplingar mellan urbana, peri-urbana och lantliga områden genom att stärka nationell och regional utvecklingsplanering.

BENGT: Ordet positiva har samma relativa sanning som hållbarhet dvs en funktion av tidens värderingar där normkritik och genusperspektiv är dagen buzzword. Här vill jag slå ett slag för de-urbanisering som ett bättre verktyg för att uppnå mer balanserade mänskliga miljöer. Vad styr de nationella och regionala utvecklingsplanerna? Utifrån mitt skånska perspektiv så verkar det som planen som region Skåne styr efter är att alla ska bo i Malmö och ur ett nationellt perspektiv ska bron till Danmark rivas så att ”makten” inte förloras?

STINA: Hållbara samhällen byggs genom mångfald, både av människor, idéer och kulturer, liksom av resurser och specifika, optimerade system. Stad och landsbygd kompletterar varandra och vi behöver bli bättre på att värdesätta och vårda den kopplingen. Rådande världsläge visar tydligt att vi måste ta vara på det vi har, dvs hela landets potential och resurser, inklusive de människor som lever och verkar i olika delar. Utan jordbruk ingen mat, utan vatten och vind ingen energi etc. Vår intensiva livsstil kräver även den sin motpol, som rekreation där vi kan hitta ro och kraft i en ren natur.

11.b. År 2020 ska vi ha ökat antalet städer och samhällen som verkar för inkludering, resurseffektivitet och anpassning till klimatförändring. Städerna ska ha motståndskraft mot katastrofer genom en holistisk katastrofhantering på alla nivåer. Frågan är högaktuell, har vi uppnått målet?

BENGT: Mest sannolikt är att vi  lyckas om vi slutar med att glorifiera  styrningens kraft och i stället följer Darwins spår om en kontinuerlig anpassning och överger våra tankar på den heliga hållbarheten. Motståndskraft är just anpassning, en ständigt pågående process där morgondagen aldrig blir densamma som idag. Påståendet i 11.b är i relativa termer möjligt – om vi överger det marknadsmässiga synsättet [ mitt synsätt: detta är inte detsamma som kapitalism,  för alla människor är kapitalister – men den kapitalistiska resursanvändningen yttrar sig olika i olika  -ismer] och tron på kontinuerlig BNP tillväxt i en av resurser begränsad planet med 1.000.000.000 fler människor år 2030. Här har vi ytterligare en motsägelse, målen är per definition ouppnåeliga på en planet i kontinuerlig förändring?

STINA: Vi har kommit långt men det finns väldigt mycket kvar att göra. Framförhållningen skulle kunna bli bättre, att öka beredskapen och planera för scenarier som tycks bli allt mer sannolika. Detta i högre takt och utsträckning än tidigare. Rådande krisläge har blottlagt brister i det gemensamma som många inte trott varit möjliga i en välfärdsstat. Ett holistiskt synsätt, inom alla sektorer och på alla plan, skulle vara till stor hjälp inte minst i förebyggande syfte.

11.c Det globala samhället ska stötta de minst utvecklade länderna, även genom finansiell och teknisk assistans, genom att bygga hållbara och uthålliga byggnader samt att använda lokalt material.

BENGT: Det jag har uttryckt åsikter om ovan indikerar mitt svar: vi använder utvecklingsländerna som betalare av vår BNP styrda välfärdsnota. Tillika arbetar vi på vår egen undergång genom en ohämmad tillväxt av städerna och marknadskrafternas slukande av våra ändliga resurser; vad kan krafterna bakom detta vara?

STINA: Ja, men med hänsyn till och respekt för lokal kultur och klimat i respektive land, och i ömsesidighet. Vad säger att det globala samhället vet bäst i alla frågor? Samverkan är att föredra, där man tar tillvara på allas erfarenhet och kompetenser i olika frågor, inte minst de aktuella ländernas.

Stort tack för er medverkan! Åsikterna är de intervjuades egna.

Besök Bengt Skarstam på LinkedIn här

Besök Stina Torén på LinkedIn här.

Besök Reshape Sweden här.

Besök Stina Toréns hemsida här.

TEXT: ANNIKA WÅLINDER, BENGT SKARSTAM & STINA TORÉN

REDIGERING: ANNIKA WÅLINDER, FAIR COMMUNICATIONS