Sök
  • Annika Wålinder

Breaking news: Marcus Nilsson gästbloggar från ett folktomt Santiago de Chile

Jag har ett helt vanligt liv i ett helt vanligt bostadsområde i en av Sydamerikas storstäder. Jag kan nästan lova dig att jag är hemma just nu. Även om jag brukar gå ut på morgonen för att handla bröd eller går på marknaden någon gång i veckan. Precis som de flesta här i kvarteret lever vi flera generationer i samma hus. Så det behövs en nypa luft i bland.

Så är livet under karantänen. Även om det egentligen inte är riktig karantän ännu i just min kommun (majoriteten av Santiagos kommuner ligger eller har legat stilla under karantän de senaste veckorna), så lever de flesta här som om det skulle vara så.

Santiago är i stort ganska folktomt just nu, med undantag av marknader och platser där det samlas gatuförsäljare. Det känns konstigt i en stad där bussar och tunnelbana brukar gå fulla med folk. Där varje ärende kräver en lång kö.

Egentligen har Chile gått lite på halvfart sedan oktober förra året, då protesterna började. Protester är inte ovanligt här, men det som började i våras var större än på länge. Hundratusentals människor (ibland över miljonen) har gått ut för att visa att de fått nog, att de var trötta på att priserna går upp samtidigt som inkomsterna står stilla. Vi räknade med en ny protestvåg nu i mars när skolorna började igen, men COVID19 har ändrat läget.

Mitt namn är Marcus Nilsson och jag bor sedan ett par år i Santiago de Chile, en stad med runt 5 miljoner invånare men ändå inte någon riktig metropol. Snarare en ganska lugn och behaglig stad, om du inte ska till och från jobbet, eller göra något bank- eller myndighetsbesök.

Till vardags undervisar jag i engelska på företag runt om i staden, bloggar om chilensk musik och svenska företeelser, översätter och engagerar mig i projekt som handlar om cirkulär ekonomi och hållbar utveckling. Men sedan början av mars är jag hemma. Både min fru och jag undervisar hemifrån samtidigt som våra barn försöker hitta en sorts skolvardag på distans. Medan min svärmor stödjer oss med stort och smått.

Det är en lång väg mellan Chile och Sverige men länderna har mycket gemensamt och vi är väldigt lika varandra på många sätt. Kanske för att det är två små (men förhållandevis starka) länder lite i utkanten av klotet. Något som skiljer är att här nere är det betydligt vanligare att bo flera generationer tillsammans. Som vi.

Som tur är har vi en liten uteplats på baksidan och plats för en liten bänk på framsidan. I går på mors dag, fick ett av husen besök av ett band med Mariachis (mexikansk musikstil), då fick vi äntligen hälsa på några grannar som också gick ut och lyssnade.

Det sägs att Chile börjar närma sig kulmen på smittan, men det är svårt att säga om det verkligen stämmer. Regeringen försöker lyfta fram budskapet att vi är på väg mot en normalitet igen, men många experter och framförallt borgmästarna (som styr kommunerna) ser helt annorlunda på saken. De ser stora risker, framförallt i mer utsatta områden där människor bor tätare, och kämpar för att behålla karantän. Än så länge har regeringen lyssnat.

Hälsningar från ett höstligt Santiago, där det börjar bli riktigt kyligt på morgon och kväll.

PS. Stanna hemma-konceptet har fört med sig i ny sorts närhet online. Den gigantiska årliga insamlingskampanjen till organisationen Teleton, samlade in mer än någonsin, trots att galan hölls online från deltagarnas olika hem. Radio och TV har haft ett antal online-konserter med chilenska artister som varit väldigt personliga och nära.


Läs Marcus blogg här:

https://30minutossantiago.wordpress.com/





106 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla